Babak- en forskare värd sin vikt i guld

GENOMBROTT. När ryktet spred sig att företaget Obducat förhandlade med Babak Heidari om en anställning steg aktien kraftigt.

- Jag tror att uppgången hade andra förklaringar, bland annat en stor order och likviditetstillskott. Men visst var det smickrande men samtidigt pressande med så stora förväntningar, säger han själv.

Under flera år, när hans forskningsprojekt upptog det mesta av hans liv, sov han inte mer än 3-4 timmar per natt. Men efter snart tio års envist arbete är han äntligen nära målet.

- Lönen för mödan är främst känslan av att ha åstadkommit något, säger han själv.

Babak Heidari har tillverkat en maskin som är unik i världen. Den kan massproducera nanostrukturer på under 100 nanometer, vilket gör det möjligt att tillverka komplicerade kretsar som är oerhört mycket mindre än tidigare. Tekniken gör det till exempel möjligt att framställa små men mycket kraftfulla processorer. En superdator kan rymmas i en armbandsklocka.

I höst lägger Babak Heidari fram sin licentiatavhandling om massframställning av nanostrukturer. På försommaren började han på Obducat, där han fått ansvaret för att omsätta sina forskningsresultat till en lönsam industri.

Babak kom till Sverige från Iran 1980. Han var 17 år och hade just lämnat skolan i Teheran. Efter en tid hos släktingar i Stockholm ville han återvända till Iran för att börja studera, men föräldrarna avrådde honom.

- Det var sorgligt, men jag vågade inte resa tillbaka. I stället sökte jag asyl i Sverige och började läsa svenska, matte och fysik vid universitetet i Uppsala.

Målet var civilingenjörsutbildning, teknisk fysik, och Babak sökte till Uppsala och Lund.

- Jag blev antagen på båda hösten 1986 men jag bestämde mig för att välja Lund för att pröva något nytt.

Efter examen 1990 fick Babak jobb på Ericsson Component i Kista, som utvecklare av transistorer. Det blev inte vad han hoppats på och som nybliven pappa med familjen i Lund blev situationen ohållbar. Han sade upp sig och reste tillbaka till Lund.

- Jag var arbetslös och visste inte vad jag ville syssla med. Så fick jag höra talas om en kurs i datalagring på cd. Det var ett nytt område som lät spännande, så jag anmälde mig.

KURSEN ARRANGERADES av Lennart Olsson och Gunnar Peterson som drev bolaget Optical Disc Technologies AB. De hade idéer om att utveckla en ny förenklad teknik för framställning av matriser vid tillverkning av cd-skivor. Hittills hade marknaden varit inriktad på musik med stora upplagor. För att kunna lagra programvaror, spel och annan information i mindre upplagor krävdes en billigare metod att framställa matriserna.

Lennart Olsson erbjöd Babak Heidari en projektanställning på sex månader för att utarbeta ett förslag till ny tillverkningsprocess för matriserna.

- Jag arbetade stenhårt med uppgiften och tog fram ett förslag som förkortade processen. Lennart trodde på metoden och på mej och ville satsa på att utveckla tekniken. Jag anställdes som forskare för att utveckla idén till en kommersiell produkt.

Babak satsade allt och jobbet kom att bli större delen av hans liv. Madrass att sova på fanns för sena kvällar. Han forskade, byggde funktionsmodeller och testade tekniken.

- Jag jobbade enormt mycket och ställde höga krav på mig själv. Men jag hade roligt också. Det var en stor tillfredsställelse att se hur problemen kunde lösas och testerna fungerade. Men familjen blev väldigt lidande.

EFTER FYRA OCH ETT HALVT ÅR återvände han till Lunds tekniska högskola. Där knöts han till ett nystartat industrinära forskningsprojekt om nanoimprint. Förkunskaperna om cd-tillverkning kom väl till pass. Licentiatavhandlingen är klar och läggs fram i höst. Men det viktigaste, tycker han själv, är att resultaten från hans forskning äntligen är på väg ut på marknaden.

Utvecklingen inom mikroelektroniken går mot allt mindre dimensioner. Efterfrågan växer för komponenter under 100 nanometer, vilket är ungefär 5 000 gånger mindre än ett hårstrå. Så små dimensioner kan i dag tillverkas i enstaka exemplar för forskningsändamål men för massproduktion behövs en annan tillverkningsmetod. Det är här nanoimprinttekniken kan få ett genombrott.

Redan förra sommaren inleddes de första diskussionerna mellan Babak Heidari och ledningen vid Obducat om en anställning. Företaget har vuxit snabbt och under 1999 introducerades Obducat på börsens SBI-lista.

OLIKA VERSIONER AV anställningsavtal mellan Babak och ledningen har bollats fram och tillbaka och i mars spred sig ryktet om att Babak var på väg till Obducat. Med honom följde en handfull patent samt en väl utarbetad affärsplan för att bygga upp en verksamhet kring tillverkning och försäljning av utrustning för nanoimprint. Marknaden reagerade snabbt på ryktet och aktien steg kraftigt.

- Det var nog inte bara min förtjänst. Flera viktiga händelser inträffade ungefär samtidigt på Obducat, men det är klart att jag blev smickrad över alla skriverier. Samtidigt kände jag en enorm press, säger han.

Det är nästan svårt att förstå vad som driver en människa att jobba så hårt som Babak Heidari gjort. När det inte funnits tid för annat än arbete har han lyckats minimera behovet av sömn till 3-4 timmar per natt.

- När det var som mest intensivt sov jag mellan tolv och tre på natten. Då vaknade jag av mig själv, satte mig i bilen och åkte in till institutionen för att jobba. Lagom till frukost var jag hemma igen och lämnade barnen på dagis och i skolan. Sedan följde ett niotimmarspass före middagen.

Kanske har hans bakgrund som invandrare också påverkat hans höga ambitioner.

- Jag har ingen historia i Sverige, men genom att lyckas som forskare har jag skapat mig en identitet här, säger Babak Heidari.

- DET ÄR INTE otänkbart att jag blivit forskare om jag stannat kvar i Iran, men jag hade nog inte drivit mig själv lika hårt. I Sverige har jag satsat allt på att lyckas.

Arbetet på Obducat åren framöver lär knappast bli några sötebrödsdagar. Förväntningarna är höga från omgivningen och honom själv. Men de värsta hundåren är över.

- Det är familjen väldigt glad över. Det är ett under att min fru har stått ut med mig, säger Babak Heidari.

KARIN VIRGIN
utdrag ur Civilingenjören nr 5/2000